Först tänkte vi hålla allting hemligt, som vår lilla hemlighet. Sedan var nästa plan att berätta på jobbet eftersom hela processen kräver sjukskrivning etc. Efter det har några nära undrat och slutligen konstaterade vi att vi inte vill dölja processen. IVF är så vanligt, vi är så många som går den längre vägen till barn, att det är viktigt att prata om det. Fakta är att endast de som genomgått, eller genomgår, behandlingar för att få barn kan förstå processen. Kan förstå den tunga vardagen och känslan av att drunkna (turvist i alla gravida kvinnor, turvist i alla mediciner och kontroller).
Jag vill inte dölja något, det skapar ingen förståelse. Jag vill hellre visa hur det kan se ut när man försöker få barn den längre vägen. Vår resa är inte normen men vår resa är heller inte ovanlig.
Jag är skit trött på nålar, jag vill spy av bara tanken. Jag är trött, illamående och min mage bränner. Jag är andfådd och orkar knappt gå i trappor. Min mage ser ut som en plätt med blåbärssylt på, full i blåmärken och sticksår. Men framförallt är jag medveten om att allt detta inte behöver medföra någon graviditet. Vi har en 30% chans att lyckas, 30%! Tycker vi förtjänar minst 50!!
Såhär såg min morgon ut, två olika sprutor, en apotekspåse full av använda sprutor och en trött ivf-resenär!
