Tack, men nej tack

Idag hände det igen, en diskussion om IVF och behandlingar överlag. Diskussionen gick ungefär såhär:

Jag: vi kör IVF eftersom vi försökt på egenhand över ett år. Sammanlagt tre år har vi alltså försökt om vi tar med tiden vi gick på behandlingar och försökte fåtill våran plutt.

Person a: Jaa, det är så tungt när man inte blir gravid direkt, jag var totalt förstörd när vi inte var gravida efter två månader, tur plussade vi på tredje försöket.

Jag menar.. Snälla? Låt mig vara..

Andra fina kommentarer jag fått eller hört under vår resa..

"Jag förstår hur det känns.” (Om du inte faktiskt varit i samma sits så förstår du knappast...) 

"Du måste sluta stressa och slappna av, då kommer du bli gravid.” (Jepp jepp! Vore det så enkelt hade vi nog bokat semester och varit gravida flere gånger redan. Vi har ett helt team bakom oss som ordinerar mediciner och planerar behandlingar.  När blev du läkare?) )

"Njut istället av er gemensamma tid" (inga kommentarer) 

”Det kommer att bli din tur, jag lovar.” (har du en kristallkula hemma? Den vill jag gärna låna..) 

 ”Ni försöker alldeles för mycket. Det händer när det händer.” (igen, vi har en DIAGNOS) 

 ”Är du gravid än?” (öh, nä! Tror du inte att jag berättar om det sker)

"Jag blir gravid så himla lätt! Min man behöver bara titta på mig så är det klart.”  (roligt för dig,  vill du fortsätta diskutera? ) 

 ”Ni borde adoptera" (ledsen att göra dig besviken men barn växer inte på träd.. tack, jo vi har funderat på det också, det kostar pengar, det tar länge, det är en ytterst svår och lång för att inte tala om tung process..)

”Hur länge tänker ni orka försöka?"  (hur länge tänkte du andas? Vi meddelar nog när vi ger upp) 

"Tänk positivt" ( vi tänker ganska s*tans positivt vi som genomgår behandlingar. Mitt uppe i en livskris går vi på jobb, träffar vänner, upprätthåller vi ett förhållande och svarar på dumma kommentarer. Jag vill påstå att vi redan är positiva)